Känner ingen ångest

Så jävla roligt och avslappnat att det får mig att helt okritiskt älska Obama och allt han står för. Får mig även att vilja ruska om samtliga svenska politiker och få dom att fatta att om man är tillräckligt begåvad och smart går det att driva med andra politiker och medier på det här sättet. Tyvärr finns det nog inte någon som kan mäta sig med Obamas brains i Sverige, eller i USA för den delen. Om det känns segt att se 23 minuter av detta så spola fram till 9:12 

Fascineras av tutorialvideos i allmänhet, och de gjorda av svenska barn i synnerhet. Flickor som knappt hunnit bli tweenies sitter och instruerar tittarna om hur de lägger på foundation och rengör sin acnefria barnhud känns nästintill surrealistiskt. Som youtubes motsvarighet till Bugsy Malone, med barn som leker vuxna framför webcam. Och det finns ett enormt intresse! Den svenska 11-åringen MissLisibell har 63 759 prenumeranter och totalt 20 773 299videoklippsvisningar! Tjejen i videon här ovanför får nog korta ner sina videos för att nå upp i samma siffror.

Vi börjar bildbomben någonstans där jag senast laddade upp bilder på blöggish. På Kvinnodagen gick Vera och jag på Folkbaren och utnyttjade hennes fantastiska rabattbok med att äta varsit gigantiskt kärl med musslor i göttig vitvinvitlökpersiljesås. Blev fruktansvärt mätta.

Jag var på en dagsfest på något som skulle kunna kallats för vårens första försök till dag. Men istället för att vara ute i solen var jag inne i Alices lägenhet och drack vin med fina människor. Lekte flip cup och såg Robin Stjernberg vinna Melodifestivalen. Samt såg Anton pierca Cornelis i örat. 

I helgen har jag hängt med ett nytt kompisgäng. Det är fem ungdomar som går sista året på gymnasiet i Stockholm och utgör karaktärerna i tv-serien SPUNG. Jag har påbörjat min genomtittning av utbudet på oppetarkiv.se och startade med det jag kände att jag behövde mest just nu. Välskrivet drama om tonårsproblem med passerade modetrender. Serien utspelar sig i det första året av det nya milleniet och sätter fingret på framtidsångest och de stapplande stegen in i vuxenvärlden. Det är bra, roligt manus, ej överspelande skådisar och ett finurligt berättarsätt. Jag plöjde hela säsong ett bestånde av 12 avsnitt på ett dygn. 

 

I serien möter man:

I tider av miljöförstöring och idiotisk slitochsläng-kultur gläds jag åt att det finns människor på denna jord som tänker på att den ska få finnas kvar till våra barnbarn. I denna musikvideo har man återvänt bilder från en tjeckisk  animerad film från 1953 av Zdeněk Miler och klistrat ihop den med en ljudmatta av synthpop. Gnistrande vackert och klimatsmart!

Recept på hur man dämpar ångest:

 

=

 

 

Hjärnstormning:

Jag plågas av tanken att jag valt bort en stor del av det jag tycker är kul i mitt liv bara för att jag inte velat göra samma sak/något för likt det min mamma har gjort. Men det valet har gjort att jag istället drabbas av ångesten att jag inte vet vad jag vill - eftersom jag i så många år ignorerat det jag kanske egentligen velat, eller som jag åtmistone starkt känner en njutning av att göra.

 

Kul att jag behövde vara 21 när jag insåg det. För att jag bor på en skola där alla runtomkring mig spelar och sjunger och verkar må så fruktansvärt bra av det (förutom när alla ska söka samma skolor och ha svåra auditions). Uppenbarligen har jag kommit till insikt alldeles försent. Och att folk i den branschen jag tummar på i nuläget är så fruktansvärt intellektuella, pålästa, idérika och åsiktsfulla gör mig nervös.

 

Jag skulle alltid vilja ha en regissör i mitt liv. Som dramatiserade det för att skapa mer spänning och mindre tristess. Och som också sa åt mig vad jag skulle göra. Vad som blir bäst för mitt livs fortsättning. Och hur jag ska göra för att nå det mål jag har. Vad nu det är. 

 

Det jag kommit fram till idag är: jag vill bli en tramsbyxa. Underhålla. Även om jag idag känner mig som jordens tråkigaste människa. Jag orkar inte vara seriös, det sätter för stor press på mig. Jag blir för rädd för att göra bort mig. Fram tills för bara två år sen brukade jag vitsa om min hårfärg så fort någon påpekade att jag sagt något fel eller gjort något korkat. Jag vill undvika sådana situationer.

 

Mixen av villrådighet, beslutsångest, framtidsoro, drömmar, uppgivna drömmar, magkänsla, förnuft, duktighetskomplex och ovisshet håller på att göra mig galen. Jag går runt med en ständig klump i magen och ett virrvarr av tankar i huvudet om vad det ska bli av mig. Det pendlar från dag till dag. Ena dagen vill jag bara synas. Andra dag vill jag jobba bakom i produktioner. En annan vill jag förbättra allt jag tycker är fruktansvärt i världen. Nästa dag vill jag bara skapa underhållning.

 

Jag önskar att den 15 april kunde vara över, så att det beslut jag tagit då inte kommer gå att ångra. Att gjort är gjort. Det här är första våren sen jag skulle ta studenten som jag inte vet vad jag vill göra i höst. Och det gör mig galen. 

 

Allra helst skulle jag vilja bli en dirty girl och skita i allt vad karriär och samhällsnormer heter

Men lol måste Way Out Wests affisch se såhär fantastisk ut?!

Fast när det väl gäller i augusti lär ju hälften av allt jag vill se ändå ha ställt in sina spelningar likt förra året så en kanske inte missar så mycket ändå.

 

I förrgår återvände jag till Bollnäs bajshögskola och samma kväll såg jag även Fucking Åmål för första gången i mitt liv (!!!!!!!!). Aldrig tidigare har väl den filmen om småstadstristess varit så relevant att se som då. Och aldrig förr har repliken "Jag vill knarka!" känts så träffande. Får hålla till godo med cocilanan jag fått låna av Amanda.