Känner ingen ångest

Tredje helgen i juni är i familjens historia en viktig dag eftersom Hugo tog studenten på fredagen. Det må ha varit den senaste studenten i hela Sverige, men det inträffade till slut. Nu har det gått några veckor sedan dess, och idag ligger han bredvid mig i soffan arbetslös, såsom många andra i hans årskull är. Men det var inget att grubbla över på själva studentdagen. Då var leendena såhär stora

Vera och jag skapade en köttros av rostbiff som serverades på mottagningen, och var lite för stolta.

Givetvis var jag stolt över min bror också och glad för hans skull.

Traskade senare på kvällen över Årstabron till söder och mötte upp Anton och Simon. I en promenad över den nämnda stadsdelen hamnade vi i den nyöppnade lekparken, byggd att likna miljöerna i Mina drömmars stad-serien. Helt klart stans mest originella och mysiga lekpark! Känner dock en avundsjuka mot barnen som får leka där bubbla under extasen för hur fin den är.

Sedan vinkade jag hejdå till Stockholm och lämnade staden för första gången sedan Berlin.

Åkte till Katrineholm och njöt av livet tillsammans med Vera på hennes landställe. Åt frukost i solen, lagade god mat, svullade lösgodis, gick på skogspromenad och plockade blommor. Några timmars boende i röda stugor, omringade av kossor och granar är som att ge ens puls och lungor en födelsedagspresent. Så himla skönt.