Känner ingen ångest

Precis bredvid det vita mumindalslika huset till höger ligger skolan jag befinner mig i. Jag har varit här varje dag i sträck snart två veckor och två veckor återstår innan jag lämnar det lilla samhället. Längtar något fruktansvärt efter att vara i en annan miljö (läs Stockholm) och ha möjligheter att göra saker som inte går att genomföra här. Som att se andra ansikten än de drygt hundra stycken jag ser här varje dag, äta mat som någon annan än mattanterna tillagat, röra mig tvärs över en stad med kollektivtrafik istället för att promenera in till tätbebyggelsen runt sjön, åka rulltrappa, dansa på en klubb med bekanta ansikten istället för i ett källarutrymme eller på bygdens enda klubb med lantis-ansikten, höra andra samtalsämnen än de om olika jazzackord, gå runt på gator och se på byggnader jag finner vackra och som är så höga att de inte går att se in i fönstret på den som bor högst upp, köpa take away-kaffe, besöka affärer som har öppet efter kl 16. 

 

19 oktober ska bli en lycklig dag.