Känner ingen ångest

Sitter på min säng i rummet i mitt nya hem, skolan jag börjar på imorgon för att lära mig göra radio. Rummet är större än jag trodde, större än mitt rum hemma i Stockholm. Väggarna är beklädda med en ful ljusgrön tapet, med mönster av något som till hälften liknar en stiliserad mås, till hälften ett blad. Det är alltså som V:n i grön-vitt över allt, som skär sig sådär lagom härligt till de möbler jag har som även de har grön färg på sin klädsel. Dock en annan nyans av grönt, en mer intensiv, ljus mossfärg. Alla möbler är gjorda i furu och lackerade så att de ser plastiga ut. Den bleka träfärgen skapar kontrast till de intensivt röda, tjocka gardinerna som hänger på väggen runtom mitt fönster. Utanför fönstret kan jag se sjön och på dem finns även persienner, vilket jag uppskattar. Ljus tycker jag blir som bäst undangömt med persienner. På väggen sitter en TV i storlek yttepytte-liten och jag har faktiskt ännu inte kollat vilka kanaler jag har. Det är något jag alltid gör annars så fort jag kommer in på ett hotellrum, men i min första studentbostad har jag låtit bli. Kanske för att det inte ska kännas som en plats där jag bara ska stanna en vecka, utan faktiskt bo på i ett år. 

 

Dagen har i stort vart ett helvete på grund av en mördande baksmälla som fått mig att både vilja spy och gråta om vartannat. Mitt avsked till stan och vänner utmynnade i ett smärre fylleslag, som tog ut sin rätt idag. Men jag hade fruktansvärt trevligt och jag är fruktansvärt ledsen att jag flyttar från platsen och personerna jag tycker så mycket om. Men nu gäller det att anpassa sig till småstads- och internatlivet, och bli bekväm med tanken att göra något nytt. Patricias avskedspresent får helt enkelt duga som tröst i stunder av saknad.