dagens dödstankar
Ifall jag kunde få upp någon statistik över när och hur ofta jag skriver på den här bloggen, lär den visa resultatet att det är ca 4 inlägg på vecka som enbart postas mitt i veckan. Att jag uppdaterar en tisdag känns ganska stort, speciellt med tanke på hur lång min dag varit och hur gärna jag vill lägga mig. Men jag har blött hår så jag kommer ändå inte kunna somna direkt, för det är något som gör mig pigg, precis som att borsta tänderna innan läggdags. Den eviga förbannelsen! I afton tänkte jag, whaddevva, hellre ett långbad än kortare sömntid imorgon - vanebrytande! zomg!
Det som gjort min dag så lång är faktumet att jag hade ett extra insatt körrep 19.45 vilket gav mig en kort tid att komma hem från jobbet, laga middag, äta middag, åka till kören och vara där betydligt senare än vanligtvis. Extra körrep blir det många av de kommande två veckorna. Fyra tillfällen denna, och lika många den nästkommande. Plus såklart fem hela arbetsdagar. Känner av att jag börjar intala mig den där föreställningen om att jag klarar allt trots begränsad tid, som jag senast gjorde när jag pluggade samtidigt. Men denna gång rör det sig bara om två veckor, inte två månader. Plus att jag ganska nyss fick veta att jag fick högsta betyg så GO ME jag klarar tydligen denna sortens utmaningar mot tiden!
Det som gjort min dag så lång är faktumet att jag hade ett extra insatt körrep 19.45 vilket gav mig en kort tid att komma hem från jobbet, laga middag, äta middag, åka till kören och vara där betydligt senare än vanligtvis. Extra körrep blir det många av de kommande två veckorna. Fyra tillfällen denna, och lika många den nästkommande. Plus såklart fem hela arbetsdagar. Känner av att jag börjar intala mig den där föreställningen om att jag klarar allt trots begränsad tid, som jag senast gjorde när jag pluggade samtidigt. Men denna gång rör det sig bara om två veckor, inte två månader. Plus att jag ganska nyss fick veta att jag fick högsta betyg så GO ME jag klarar tydligen denna sortens utmaningar mot tiden!
Idag har jag i och för sig börjat storgråta på jobbet. Tårarna kunde bara inte sluta rinna, utan föll längs mina kinder ner på tangentbordet, och min röst blev grötig. Anledningen var att en kvinna född 1939 ringde in och berättade utan tvekan att hon hade fyra månader kvar att leva. Hon ville veta hur hon skulle gå tillväga för att avsluta sitt telefonabonnemang när hon dött. Jag blev helt paff och sorgsen samtidigt. Kvinnan som utan rädsla verkade vara beredd att möta döden och ringer in till sin telefonoperatör. När jag försökte mig på ett tafatt beklagande av faktumet att hon i princip kände till sin dödsdag skrattade hon till och sa att hon inte behövde beklagas. Att hon hade haft ett jätteroligt liv, och när det var över skulle hon spöka. Så jag instruerade henne i hur hennes närstående skulle gå tillväga när detta skett, eftersom hon brydde sig så mycket om dem att hon inte ville att de skulle behöva betala något för hennes skull.
Så hoppas jag också att jag kan möta döden. Lagom gammal och så nöjd med livet att jag kan avsluta det med ett skratt.
Kommentarer
Trackback
