Känner ingen ångest

Igår var det lill-lördag som man ju skämtsamt kan kalla den där dagen mitt i veckan då törsten efter alkoholen gör sig påmind eftersom man inte druckit sen lördagen och det känns som på tok för lång tid kvar att vänta in fredagen.

Onsdagskvällens trevliga stämning inleddes med uppträdanden från några konstellationer av musikarna, som mynnade ut i jammande, nere i trumkyrkogården. Kvällen flyttade upp till gympasalen och ett svettigt rundpingisspelande. Pingis äger, har jag lärt mig under mina första skolveckor. Känner dock att jag ännu behöver lite alkohol i blodet innan jag ställer mig vid bordet med ett racket i handen. Samma princip som att jag inte dansar nykter. Efter tillräckligt många förluster (ni vet hur det är, det är alltid samma två personer som tävlar om att vinna, resten är blott deras statister) gick vi bestämt längs sjön för att hamna på billighets-bonanzan på Tranan. Den här gången tog jag besöket mer avslappnat och hamnade till och med på dansgolvet sista kvarten. DE SPELAR TRYCKARE SOM TVÅ SISTA LÅTAR! Sjukt mycket lågstadiefeeling! OCH lokalborna passade på att hooka under den. Så fortfarande; helt självklart känns ännu inte ett Trananbesök. 

 

Såhär såg det ut när det jazzades